I somras tillträdde Maja Larsson som kommunikatör och IT-administratör.
Vi önskar Maja varmt välkommen!
Vill du börja med att berätta lite om dig själv?
Jag är en person som brinner för att hjälpa människor och hitta lösningar på problem eller snarare så ser jag inte problemen utan bara lösningar. Teknik är något av min specialitet och något jag ser som möjliggörare för att kunna kommunicera. Det grundar sig i att när jag mår psykiskt dåligt har jag inte förmågan att ta mig hemifrån och då hjälper tekniken mig att hålla kontakt med omvärlden. För mig är dom digitala världarna i spel som World of Warcraft lika verkliga som skogen bakom mina föräldrars hus där jag växte upp.
Just nu bor jag i Hallstahammar med mina tre katter men kommer från Enköpingstrakten där jag växte upp med mina två bröder.
Jag är sekreterare i Attention Västerås som arbetar för personer med NPF-diagnoser vilket ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag själv har Aspergers och ADHD. Dessa diagnoser fick jag först för några år sedan så jag försöker fortfarande lära mig hur jag ska hantera världen utan att bränna ut mig.
Vad ska du arbeta med hos oss på NSPH-V?
Teknik och kommunikation. Allt från IT-support åt mina kollegor till att hitta vilka program och lösningar som finns där ute och kan hjälpa oss att nå ännu fler och öka brukarinflytandet i samhället.
Jag kommer även ansvara för både NSPH-Vs och Hjärnkoll Västmanlands sociala medier och hemsidor.
Vad har du gjort tidigare som du ser att du har nytta av i nya jobbet?
Dels mitt intresse för datorer såklart, dels att jag är bra på att se till att personer i min närhet har det dom behöver för att göra det dom är bra på. Om något ska hålla ett föredrag så är jag den som ser till att det finns vatten, att PowerPointen fungerar och hittar lösningar på dom akuta problem som ingen förutsåg.
Finns det något inom psykisk hälsa som du brinner lite extra för?
Att vården ska möta där vårdbehovet finns. Om jag mår så dåligt att jag inte klarar av att ta mig till läkaren så betyder ju det inte att jag har mindre vårdbehov utan att vi behöver hitta en annan väg att ”ses”.
Har du något motto?
”Vad är det värsta som kan hända?” Detta är inte ett motto som passar alla och alltid men för mig kommer det från otaliga panikångestattacker där jag aktivt måste påminna mig själv om just detta och aldrig har svaret varit det min ångest vill få mig att tro. Jag jobbar även aktivt med min inställning till det näst värsta som ofta är risken att skämma ut sig. Psykisk ohälsa ser olika ut för alla men det jag vill bidra till är just att den ska få synas och inte gömmas undan.
